Reningsverk

Kils reningsverk

Reningsverket i Kil har varit i drift sedan 1965. Inledningsvis var reningsverket utrustat för mekanisk och biologisk rening. Verket kompletterades med kemisk rening 1977.

Under 2011-2012 genomfördes en omfattande om- och tillbyggnad för reduktion av kväve. Detta för att möta de nya utsläppskraven som EU ställer i Avloppsdirektivet.

Reningsverket är idag dimensionerat för en maximal genomsnittlig veckobelastning av högst 17500 personekvivalenter. Det mekaniska steget består av rensgaller, sandfång samt flotation med efterföljande fettavskiljning. Syftet med den mekaniska reningen är att avlägsna trasor, papper, sand och liknande större partiklar, som kan störa senare reningssteg. Vattnet leds sedan vidare till biologisk kvävereduktion, där kväve samt biokemiskt oxiderbart material avskiljs i en serie luftade och icke luftade bassänger.

Det syre som tillförs genom luftningen används av mikroorganismer för att omvandla ammoniumkvävet i inkommande avloppsvatten till nitrat. När vattnet som nu innehåller nitrat kommer till de icke luftade bassängerna finns här andra typer av mikroorganismer som omvandlar nitratet till kvävgas som i sin tur lämnar vattnet och stiger upp i atmosfären. I detta steg bildas även ett slam vars flockar främst består av mikroorganismer och organiskt material.

Slammet avskiljs som överskottsslam i mellansedimenteringsbassänger eller återförs processen som returslam. I avloppsvatten finns även fosfor som avskiljs med hjälp av fällningskemikalie. Detta sker tillsammans med ytterligare överskottsslam i slutsedimenteringsbassänger. Slammet förtjockas och avvattnas i centrifug för att få en fastare konsistens.

Det renade avloppsvattnet släpps ut till Hyndalsån och vidare till Norsälven som mynnar i Vänern.