Turkduva
Turkduvan förekommer uteslutande i urban miljö, framför allt i äldre villaområden med täta häckar, ädelgranar, tallar och tujabuskar.
Artens beroende av människor är ännu större under vintern. Duvorna söker sig då till fågelmatningsplatser och spannmålsmagasin. Vid en inventering 1998 hamnade Kils tätort på första plats i Värmland vad det gäller antalet revir av turkduva. Arten har gått tillbaka kraftigt sedan 1970-talet och är rödlistad enligt kategorin LC (livskraftig). Orsakerna till turkduvans starka minskning är inte klarlagda. Jämfört med den tid när antalet turkduvor i Sverige var som störst har spannmålshanteringen genomgått en betydande förändring. Dels har verksamheten koncentrerats så att vissa spannmålsmagasin lagts ner, dels blir det betydligt mindre spill. Det har troligen haft betydelse för vinteröverlevnaden. Lokalt kan skyddsjakt på duvor i stadsmiljö ha haft en negativ inverkan.
Fakta
Turkduvan är en liten duva, 28 centimeter lång. Den är gråbrun med mörkare rygg. Stjärtfjädrarna är vita i spetsarna. Från nacken och halvvägs fram på halsen finns ett svart band omgivet av smalare vita band. De korta benen är röda. Näbben och ögonen är svarta. Turkduvan är lätt att känna igen (sitter ofta exponerat på till exempel TV-antenner) och revirlätet hörs ganska långt. Sången är ett monotont kookoo, koo.
Foto: Göran Forsberg